Mattsson här & där

DUNGARPUR: Man kan lista ut NÄR bussen går, men inte till vilken destination. Vi får försöka fråga oss fram. Den går prick nu! Vi kastar oss på bussen i farten, den är redan på väg bort från busstationen, men en rådig person springer ikapp den och stoppar den åt oss. Väl på bussen drar vi ett djupt andetag – det är risigare än vad vi kunnat föreställa oss. “I alla fall inga djur på bussen”, konstaterar Per-Ola hurtfriskt. Alltid nåt. Ibland stannar bussen och då kommer det på tiggare, vissa utan ben och andra utan ögon.

UDAIPUR:  “Det känns som om vi sitter mitt i en saga” säger Ivar när vi alla ligger i en stor bädd med kuddar under stjärnhimlen på hotellets takterass och kikar ut över sjön och palatset. Detta är vår sista kväll i Udaipur.

UDAIPUR: Vår smutstvätt kommer tillbaka ren, väldoftande och nystruken. Man kan inte tro att den har gnuggats för hand nere i sjön. Men kvinnan på tvätteriet bedyrar att det är så det går till.

Megalomani Stomagus (maghybris): Inom psykiatrin ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven uppfattning om sin mages förmåga, och ofta helt falsk bild, om sig själv och sina möjligheter att äta all mat som serveras. Ett känt, men schablonartat exempel, är den resenär som under sin Indienresa efter ett tiotal dagar börjar drömma om färska grönsaker och tror att magen ska klara av att hantera annat än kokt mat.

Detta tillstånd ska hädanefter undvikas, jag lovar!!!

UDAIPUR: Dagens utflykter bestod av en tur upp på ett utsiktsberg med linbana och en båtutflykt på sjön. Linbanan kändes väldigt svajjig och vi kanske inbillade oss, men satt dörren verkligen fast ordentligt? Vad gäller båtturen lyckades vi med konststycket att åka med den enda arrangör som guideboken INTE rekommenderar… men det var många indier på båten och det var mycket noga att alla skulle få varsin flytväst (att de var enorma samt inte gick att knäppa spelade inte lika stor roll…)

UDAIPUR: Förutom att hänga några timmar vid en pool tacklade vi idag City Palace – ett magnifikt majaradjapalats från 1500-talet. Just idag var det extra levande eftersom det pågick en Bollywood-filminspelning med maharadjor, furstar, sköna prinsessor, riddare, skurkar, elefanter… ja, allt som kan tänkas behövas i en bra film helt enkelt. Tyvärr verkade de inte behöva några ljushyade statister fastän Per-Ola sträckte lite extra på sig för att bli upptäckt – kanske tur med tanke på att vi inte hade riktigt styr på allas humör idag.

UDAIPUR: Udaipurs främsta berömmelse är kanske att stora delar av “Octopussy” utspelas här. Varenda hak med självaktning ordnar därför filmvisning varje kväll och vi är inte sena att haka på. Igenkänningsfaktorn är hög – det känns som om tiden har stått stilla sedan 1982 (?) då filmen spelades in. Rickshawerna, korna och indierna såg i alla fall ungefär lika tidsenliga ut då som nu.

BUNDI: Med rickshaw begav vi oss på en skumpig liten väg ut till vad som sades vara ett vackert vattenfall och ett intressant Shivatempel. Det var inte så värst vackert utan ganska skräpigt. Gamla kläder låg slängda runt fallet – tydligen skulle man bada för att rena sig och sedan elda upp kläderna – vi begrep inte riktigt. Vi åt en liten medhavd picnic i alla fall och sedan tillbaks. Ett besök på Sukh Mahal hann vi också med, ett förfallet palats där Kipling skrev vissa av sina böcker.

BUNDI: De lär också vara på resa i Indien just nu med sina tre barn. Kan indierna ha blandat ihop oss? Inte en sekund får vi vara ifred när vi är på utflykt. Alla vill skaka hand med oss, känna på oss, fotografera oss, fråga oss om vi gillar Indien, fråga vad vi heter?