Mattsson här & där

MAPUTO: En av Marias kompisar, uppvuxen i Sverige men med kenyansk far, hade bjudit oss på sitt bröllop i Maputo. Med tanke på att jag varken kände någon på bröllopet eller kunde portugisiska hade jag hoppats att kunna hålla mig i närheten av Maria hela tiden. Tji fick jag… Eftersom det var ett muslimskt bröllop delades bröllopsgästerna upp efter kön. Maria fick följa med bruden och alla damer till ett särskilt ”väntrum” medan jag fick följa med alla män till en moské. Där blev jag serverad någon slags varm mjölkdryck med geléaktiga klumpar i. Därefter tog alla av sig på fötterna och tvättade dem ordentligt i ett särskilt tvagningsrum. Jag gjorde som mina muslimska bröder och följde därefter efter dem in i själva mosken där alla började tillbe Allah med huvudet riktat mot Mekka. Själv fann jag det bäst att hålla mig lite i bakgrunden under denna del av cermonin. Efter tjugo minuters bön inleddes själva vigselakten. I denna breddes en stor matta ut mitt i moskén där brudgummen och hans närmaste män satte sig. Alla andra män fick sitta i en cirkel runt omkring, fortfarande dock utan brudens medverkan. En av männen hade utsetts av bruden att representera henne. Som en del av vigselakten skickades denna man ut till väntrummet där bruden samt Maria och alla andra gäster satt och väntade, för att få brudens slutgiltiga medgivande till bröllopet. När sändebundet återvänt till moskén fick han och vissa andra utvalda skriva på ett papper. Vigselakten avslutades med sång varefter brudgummen för första gången fick se sin vackert utsmyckade hustru.

Under den efterföljande bröllopsfesten blev det tydligt att muslimer i Mozambique hör till de mer liberala. Inga kvinnor bar slöja och många av de yngre var ganska vågat klädda med korta kjolar och djupa u-ringningar. Det dansades flitigt till såväl traditionell som modern musik. Öl och vin fanns för de som ville ha. På det stora hela var det ett mycket roligt bröllop och fantastiskt spännande förstås.

LOWER ZAMBEZI: Efter att ha införskaffat en ny kylväska, några fotogenlampor, tält och massor av mat, har vi denna helg ännu en gång besökt campen i Lower Zambezi som är full av elefanter. Denna gång blev de faktiskt lite väl närgångna, otäckt närgångna. På eftermiddagen satt vi och fikade medan en av våra vänner, som vi åkte dit med, låg och lyssnade på musik i hörlurar i sitt tält. Han hörde inte våra varningsrop och märkte ingenting förrän den nyfikna elefanten stod i tältöppningen med snabeln inne i tältet. Att ”vakna upp” med en snabel på magen är inte det roligaste. Lyckligtvis blev elefanten lika rädd som Stefan när den senare kastade sig ut ur tältet….

Vi tog också en tur på Zambezifloden för att fiska tigerfisk. Maria hade en stor rackare på kroken som hoppade och vred sig i nästan en minut. Tyvärr lyckades den smita till Marias stora förtret.

BUSANGA PLAINS: Tillsammans med några holländska vänner gav vi oss iväg klockan fem på en lördagmorgon, i tre fyrdjulsdrivna bilar, till en camp en bra bit in i Kafue National Park, där vi slog upp läger för natten. Nästa morgon var det uppstigning lika tidigt och tre timmars bilfärd vidare in till parkens hjärta – Busanga Plains – ett jättelikt floddelta med enorma slätter som breder ut sig över horisonten. Det närmsta man kan komma ett hav i det innersta av Afrika. Busanga Plains är förutom det magnifika landskapet även känt för sina många lejon – och mycket riktigt –  jag tror vi såg 17 lejon sammanlagt den dagen… Bland annat fick vi beskåda ett lejon som låg och knaprade på en färsk impala och en leopard.

Samma natt var det ett lejon inne i vår camp och strök runt mellan tälten. Just den natten sov Maria som en stock och behövde för ovanlighetens skull inte krypa ut och gå på toaletten en endaste gång. Försyn? Natten innan hade det blivit fyra toalettbesök.

Tillsammans med UNDP-chefen och en kubansk FN-tjänsteman från New York, bar det av med ett litet propellerplan till Chipata i Eastern Province. Där tillbringade vi en dag med att besöka några olika UNDP-projekt – barn som dansade och sjöng, lite tal, lite getter som överlämnades, osv….

Dag två begav vi oss tidigt på morgonen iväg mot Mozambique tillsammans med tre affärsmän från Chipata för att delta i ett “Private Sector Seminar” i Tete. Vid gränsen mellan Zambia och Mozambique blev det stopp. Det var något oklart med våra visum. Konsultation med tulldirektören i Tete, provinshuvudstaden var nödvändig. Trist nog hade tulldirektören gått på lunch. Fyra timmar senare var han fortfarande inte tillbaka. Men då hade vi fått nog av att vänta i det gassande solskenet utan vare sig mat eller dryck. Så vi kidnappade en av tulltjänstemännen – slängde in honom i en av bilarna och sa att vi skulle gå upp till tulldirektören nästa dag och reda upp det hela. Konstigt nog protesterade inte tulltjänste­mannen nämnvärt och vi blev ivägsläppta.

Klockan åtta på kvällen anlände vi trötta, dammiga och hungriga till Tete. Då visade det sig att det inte fanns ett enda ledigt hotellrum kvar i hela stan, trots att vi hade bokat. Två timmar senare hade ett rum skakats fram till resrepen, men var vi andra skulle bo var fortfarande oklart. Ytterligare en timma senare bestämdes att alla män skulle sova på golvet i den restaurang vi satt. Klockan tolv hade sängplats till mig också ordnats – hemma hos den lokala hårfrisörskan! Ett litet, mycket enkelt hus nere vid floden. Fullt med mygg! Jag fick sova i ett litet rum tillsammans med tre av barnen. Fick  en egen säng och sov faktiskt ganska bra. Jag hoppas bara att jag inte får malaria för jag hade ganska många myggbett när jag vaknade…

Själva mötet som vi var där för gick bra, det mesta var på portugisiska. Jag blev dessutom ivrigt uppvaktad av den mozambikanska handelsministern som måste ha tyckt att jag var ett spännande och exotiskt inslag på mötet. Trots detta hyser jag för närvarande inga planer på att bli mozambikansk ministerfru, eller snarare ministerälskarinna, för han var förstås gift…

Hemresan var betydligt behagligare än ditresan. Istället för att åka bil hela vägen tillbaka till Lusaka med resrepen (en tolv-timmars färd) bestämdes det att jag skulle flyga tillbaka till Lusaka med Mrs. Mwanamwamba, en av Zambias mest framgångrika affärskvinnor, tillika gift med parlamentets talman, i hennes specialchartrade plan. På två timmar var jag framme i Lusaka. Skönt! Jag har sällan längtat hem så mycket….

LAKE KARIBA: I brist på ett riktigt hav åkte vi ibland till Karibasjön tillsammans med kompisar och hyrde en båt – en ganska lyxig sådan där såväl kapten, alla måltider och kock ingick i priset. 

Båten hade en liten motorbåt på släp som vi lånade ett antal gånger för att på egen hand bege oss ut på äventyr i vikar och kanaler. Tack vare att båten var liten kunde man komma väldigt nära elefanter och bufflar som kommit ner till vattnet för att dricka.  Det enda man inte vill komma riktigt nära är flodhästar. Efter att ha passerat en flock flodhästar som svalkade sig i vattnet på behörigt avstånd slutade plötsligt motorn att fungera. Några åror fanns naturligtvis inte i den lilla båten. Vinden och strömmen förde oss sakta men säkert mot flodhästarna som nu verkade vara dubbelt så många. För att markera revir vände de sig mot oss och öppnade sina käftar. Vad gör vi nu? Det som tog oss ur vår något prekära situation var dock ett träd, ett dött träd… Karibasjön är egentligen en konstgjord damm och nära “kusten” står fortfarande döda skelettliknande träd kvar till hälften under vatten. 15 meter från flodhästarna stod ett sånt dött träd och till detta lyckades vi med gemensamma krafter paddla med händerna. När vi väl var säkra på att vinden inte skulle föra oss närmare flodhästarna kunde vi lokalisera felet med motorn och ta oss tillbaka till husbåten där frukost väntade.

KALINGALINGA: En söndag eftermiddag var vi och hälsade på våra vakter, Mr Phiri och Mr Zulu, i deras hem i Kalingalinga, en av de fattigare delarna av Lusaka. Åtta personer på i två rum – 10-15 kvadratmeter. Men fint var det! Vi tog kort på deras hem och deras familjer för att ge dem så småningom. Inte bara familjerna tycktes upprymda av besöket. Ett femtiotal barn från grannskapet trängdes snart i den smala dörren. Maria kom inte ur utan att först skaka hand med ett tjugotal små barnhänder… När jag tog fram kameran som blixtrade började alla barnen tjuta av glädje och springa runt och hoppa!! Det var nog första gången någonsin de förevigats.

KOPPARBÄLTET: I ”kopparbältet” ligger gruvorna tätt. Dagbrott, slagghögar och jättelika kopparverk avlöser varandra. Imponerande. Synd bara att varje kilo producerad koppar är en förlust för Zambia. Låga världsmarknadspriser i kombination med dålig produktivitet och frånvaro av nödvändiga investeringar gör att kopparindustrin går på sparlåga.

Vi passade på att besöka ett av världens största dagbrott. Zambia är ju (eller kanske snarar var) världens fjärde största koppar-producent.

ZAMBEZIFLODEN: Tillsammans med finbesök från Sverige (mamma och pappa) hade vi bestämt oss för att paddla kanot på Zambezifloden. Vi var tolv personer inklusive guide som gav oss iväg på denna fyradagars tur. Vi hade med oss all packning i kanoterna och tältade på olika öar i floden, mitt bland elefanter, flodhästar och krokodiler. Det var förstås väldigt svettigt så att ta sig ett dopp i floden för att tvätta av sig var helt oundvikligt. Som tur var höll krokodilerna sig på avstånd.

Efter en hel dags paddling somnade alla som stockar i sina tält. Alla utom Maria, som vaknade av att en okänd skugga var på väg ut ur vårt tält tillsammans med våra värdesaker. ”There are thiefs in the camp” hann hon skrika innan två män sprang iväg från campen bort mot en kanot i form av en urhuggen trästock som de kastade sig i och paddlade iväg. Det visade sig att alla tält hade blivit bestulna. Lyckligtvis hade tjuvarna inte fått med sig sitt byte som de hade lagt i en hög en bit ifrån tälten. Resten av natten var det ingen som kunde sova. Några timmar senare, mitt i natten, kom en flock elefanter och traskade runt bland tälten och några flodhästar galopperade tätt intill campen. Men det lyckades campens hjälte, Maria, sova sig igenom. Tur ändå att hon vaknade vid rätt tillfälle.

LUBU ROAD: Med flera anställda för att hjälpa till i hemmet kan det ibland uppstå konflikter. Våra nattvakter, Mr. Zulu och Mr. Phiri, brukar få ta med sig guava från vår trädgård eftersom träden bågnar, och de tänkte att de nog fick ta mangos också. Detta gillade inte vår trädgårdsmästare, Mr. Chimsembe som anmälde ”brottet” till vaktbolaget utan att först prata med mig eller Maria. Då avslöjande nattvakterna att Chimsembe under många år utnyttjat de tillfällen då husets ägare varit borta för att “låna” husets gräsklippare och klippa gräset på grannens tomter. Allt för att tjäna sig en extra hacka. För att lyckas med detta hade han varit tvungen att muta våra vakter att inte säga något till oss. Våra nattvakter hade dock vägrat låta sig korrumperas men då blivit illa behandlade. Deras enda utväg var nu att berätta allt för oss…. Vilken härva…