Mattsson här & där

UDAIPUR: För den som vågar sig på något riktigt starkt, är Ivar och Per-Ola efter kvällens matlagningskurs redo. Vad sägs om Pakkora, Dal, Vegetable Biryani, Chicken Tikka Masala och Naan Bread?

PS. Håll lite koll på Ivar. När han trodde att ingen såg slängde han i en extra nypa chilipulver. DS

UDAIPUR: Idag har inte varit vår dag. Några har bara retats och bråkats med varandra. Konstant. Andras tålamod har inte varit vad det borde. En viss (liten) herre vägrar konsekvent att låta sin far bära honom, borsta tänderna på honom, klä på honom, torka munnen på honom, läsa för honom etc. Det har t o m gått så långt att han numera påstår sig vara tjej för att inte pappa ska få hjälpa honom på de ibland något knepiga indiska toaletterna. Suck.

UDAIPUR: Framme! (efter en hel dag på tåg, varav de sista 4 timmarna utan tågbiljett i 3:e klass). Enligt guideboken är Udaipur Indiens mest romantiska stad. Utsikten från takterassen på vårt guesthouse är magnifik, och den fantastiskt goda middag som serverades (kanske den godaste maten hittills – men, ok vi var enormt hungriga…) gjorde det mödan värt att ta sig hit.

CHITTOR: Tillsammans med några hundra medpassagerare lyckas vi, två timmar försenade,  krångla oss fram över tågperrongen i Chittor. Var köper man biljetter till Udaipur? Men vänta, det står redan ett tåg på spår 3 – är det kanske det vi ska med? Tåget är redan fullt och folk står och hänger i dörrarna. ”This train Udaipur?”, frågar jag en man som ser ut att kunna engelska. Han rullar på huvudet. Vad betydde det nu igen: ”ja”, ”nej”, ”kanske” eller ”vet ej”?. Jag frågar en till. ”Yes, yes”. (Betyder ofta ”ingen aning”).  ”Chai, chai, chai”, ropar en teförsäljare från sin bärbara vagn. ”Hello, which country you are?”, frågar några nyfikna studenter. På något sätt har en bärare fått tag på en av våra väskor och är nu på väg på tåget. Jag följer efter. Maria fastnar hos någon som säljer bananer. Var är Gustav? Loket tjuter. Betyder det att tåget går nu? Bör vi åka med? Ella kommer springande med famnen full av chipspåsar (vi har inte ätit sedan halvåtta – alla är hungriga). Mannen som ”bar” vår väska vill ha betalt. Vad händer om man går på ett indiskt tåg utan biljetter? Jag går av. ”Is there enough time for me to go and buy tickets?”, frågar jag en förbipasserande. ”Yes, yes, 10 minutes”. ”Spring iväg och köp biljetter”, säger Maria.  På väg mot biljettluckan (var ligger den?) – kontrollfråga: ”When does this train leave?”. ”Now. Jag springer tillbaka och tränger mig på tåget. Vi måste ha mer chips och bananer. Tåget börjar rulla. Vi lyckas klämma in oss hela familjen på en brits. Hellre det än att hänga i en öppen dörr. Men dörrhängarna kanske har biljetter? Det har inte vi. Undrar vad som händer när vi åker fast? Maria ser olycklig ut. Indiskt fängelse verkar inte kul. Och inte värt de 30 kronor som biljetterna skulle ha kostat oss.

PUSHKAR: Varje år i februari äger Indiens största kamelmarknad rum här. Därför tyckte vi det vore på plats med en kamelsafari i öknen, företrädelsevis med chai och lite mat över en öppen eld i solnedgången. Under fyra timmar på en kamelrygg hinner man tänka ganska mycket, och olika:
– Undrar vilken som är störst, en kamel eller en T-rex?
– På “Klyckla kanalgata” finns inga kameler.
– Borde tagit en sjösjuketablett först.
– Undrar hur mycket en kamel kostar?
– När får vi chips och mat?
(Gissa vem som tänkte vad?)

PS. Svaret på fråga 4 är: 30 000 rupies, dvs cs 5000 kr för den som undrar. DS

PUSHKAR: Medan alla andra västerlänningar låter håret och skägget växa i Pushkar gör Per-Ola och Ivar tvärtom. 16 kronor för en klippning OCH en rakning – som hittat!

JAIPUR: Om en månad är det drakflygningsfestival här (Indiens största). Hundratals hemmagjorda drakar i skyn har denna morgon fått sällskap av ytterligare två.