Mattsson här & där

CHIENGE: En särskilt spännande upplevelse var att få träffa hövdingen i Chienge. Chienge ligger allra längst upp i nordväst, på gränsen till Kongo vid Mweru-sjöns norra ända (Kongoflodens källa). Till denna lilla by kommer man efter fyra timmars körning på en väg som får en skogsväg i Sverige att framstå som motorväg. Om två veckor, då regnen kommer, blir denna by avskuren från yttervärlden (till lands). ”Vägen” slingrade sig mil efter mil följsamt längs sjön, kantad av vackra, men enkelt byggda, tegelhus med halmtak. Överallt stod barn som storögt betraktade vår imponerande bilkaravan. Alla i trasiga kläder och bara ben men till synes välmående. På ytan närmast en idyll.

Väl framme vid hövdingens ”palats” fick vi alla, inklusive ministern, snällt vänta på besked om hövdingen var intresserad av att träffa oss – vi hade ju kommer efter mörkrets inbrott. Det gick bra denna gång varpå hela följet fick stiga in i ett rum, upplyst endast av ett stearinljus och slå oss ner där det gick. När vi hunnit vänja oss vid mörkret fick jag se en mörk gestalt sittandes i ett hörn insvept i något filtliknande – Hövdingen. Snart inleddes en cermoni på lokalspråket som jag anade att jag noga borde ge akt på. Efter några minuter hördes något i stil med ”mbaka mtoku nchikomtaba…. Mattsson ….kochchi maka …. Sweden … mulichani ” följt av en paus.  Efter att ha sett de andra göra samma sak förstod jag då att jag skulle sätta mig på knä, böja huvudet mot hövdingen och långsamt klappa tre gånger med händerna varpå hövdingen återgäldade med att hälsa mig hjärtligt välkommen (tror jag.).

Dagen efter skulle ministern skulle inviga ett projekt – ”Zambiska kvinnor mot AIDS”. Vid denna invigning framfördes traditionella danser, sånger och skådespel som alla handlade om hur man undviker att få hiv/aids. Även här var hövdingen med i spelet – denna gång iklädd fjädrar, en färggrann klädnad, ett låååångt halsband och en käpp. Mitt under ceremonin började det regna. Då ritade hövdingen ett snabbt kryss i luften med sin magiska stav varpå regnet slutade. Sambandet var för åhörarna självklart.

LAKE BANGWEULU: På mycket kort varsel fick jag chansen att följa med hälsoministern på en resa till Luapula-provinsen i den norra delen av landet. Vi var 6 personer som åkte i tre fyrhjuldrivna jeepar + chaufförer. Första etappen hade jag ”äran” att få åka i samma bil som ”the honourable minister” – en bestämd dam med ett hetsigt humör som bör tilltalas i tredje person singularis. Första etappen var 8 timmar (med ett kort stopp), framme i Mansa klockan ett på natten, upp klockan 06.00 utan frukost, för ytterligare 4 timmars körning till ett litet samhälle vid Bangweulusjöns strand, inte långt från det ställe där Livingstone dog 1873. Här hade alla hälsoarbetare i distriktet, allt från läkare & sjuksköterskor till städare och chaufförer samlats för ett mega-möte med ministern av ”fråga-svar” karaktär. Därefter åkte vi ut i bushen för att göra blixtvisiter på ett antal sjukstugor av olika storlekar och kvalité. På detta sätt förflöt (i princip) hela veckan – mycket bilåkande, mycket möten, mycket besök på sjukhus och hälsostationer och lite mat, dryck och sömn… I matväg blev det nästan uteslutande n’chima, en slags grötmos gjort på majsmjöl, och utespringande kyckling.