Efter en natt med råttbesök på rummet på ett smutsigt sunkhotell i hålan Monywa (hur vi hamnade vi där kan man ju alltid undra…) och en skumpig bussresa på en risig gammal buss kan allt bara bli bättre. Nu pustar vi ut och hänger vid poolen på ett trevligt hotell i Bagan och livet känns så oändligt mycket bättre än igår.
De som gjort flest när man dör vinner? I så fall ligger befolkningen i Thanboddhay (nära Monywa) bra till. De har nämligen byggt ett tempel med 500 000 (en halv miljon!) buddhafigurer. Ivar tyckte dock de allra flesta var för fjuttiga (bara ca 5 cm höga) – bättre med en stor staty som man satsat på i Tataung.
Många frågor uppstår när man besöker Bodhi Tataung, världens näst högsta staty som färdigställdes år 2008:
Varför byggde man den just här, mitt på en slätt långt från all civilisation? Varför ligger det en annan gigantisk buddha framför?
Kommer man till Nirvana om man klättrar upp till huvudet? Eller blir man åtminstone en bättre människa? I så fall, varför kan man inte klättra längre upp än hjärtat? Och varför är insidan fylld med groteska helvetesskildringar?
1729 trappsteg räknade vi till innan vi nådde toppen på Mandalay Hill för att beundra solnedgången. Den var ju ganska snygg faktiskt.
“Vi kunde lika gärna åkt till Syrien” var det nån som tyckte. Mandalay gör förhoppningsvis inte Burma rättvisa. Det kanske bara är en abrupt kulturchock så här inledningsvis. Känner igen symptomen, det har känts så förr.
Efter intensiva och sociala dagar med familjen Bohlin och Tomas, Gry och Siri får vi försöka klara oss själva. Kan bli lite tomt och ensamt.
“Måste vi verkligen åka till Burma?” undrar Ivar efter en dag på stranden på Koh Chang där vi mjukstartat inför inför sicksackandet i Burma om några dagar. “Vi kommer ändå bara att titta på en massa tempel”. Hmm. Har vi tänkt helt fel?
“Jag ska äta nudlar varje dag på våran resa” proklamerar Gustav efter att ha sörplar i sig en nudelsoppa på första stoppet på första långa bussresan. Att alla gillar nudelsoppa ( för sisådär 10 kronor styck) känns som en lovande inledning för några veckor i Sydostasien. So far so good alltså…
