För en månad hade vi aldrig hört talas om Hoi An.
Nu har staden solklart seglat upp som en klar toppfavorit bland städer vi har besökt på vår resa Superfin strand, prisvärt boende och godaste maten hittills på vår resa. Som grädde på moset lyckades vi tajma in “Full Moon Festival” då den gamla stadskärnan stängs av för trafik och endast lanternor får lysa upp gator och hus. Otroligt stämningsfullt. Inte undra på att staden finns med på UNESCOs världsarvslista!
Man känner sig ganska fånig och turistig när man blir omkringkörd på en “cyclo” – cykeltaxi – med sin kamera i högsta hugg, men det får man tåla. Vi är ju faktiskt turister!
Vi tänkte att det kunde vara nyttigt att få veta lite mer om Vietnamkriget. Vi hyrde därför en chaufför och en guide och begav oss till den “demilitariserade zonen” norr om Hue, som var gränsen mellan Nord- och Sydvietnam och ett av de mest krigsdrabbade områdena i hela Vietnam. Guiden berättade att det än idag kan explodera bomber och minor som finns kvar från kriget om man lämnar allfartsvägarna. Ella och Ivar blev förskräckta: Plötsligt såg de bomber under varendaste buske!
Vi besökte bl a de underjordiska Vinh Moc-tunnlarna där folket i byarna gömde sig under flygattackerna. Det var mörkt, lerigt och halt och ganska ofattbart att det bodde folk därinne under långa perioder.
OBS! Notera glorian som lyser runt Maria och Gustav. Det är för att de är väldigt goda och snälla dagarna i ända. (Alternativt har Maria blivit radioaktiv av alla mystiska allergimediciner hon knaprar i sig)
Hel familj säljes till högstbjudande:
1 st 43-årig man med sömnbrist. Stort espressobehov.
1 st allergisk fru med rinnande ögon och skoskav.
1 st 8-årig dotter med skadad tå och stark egen vilja. Läxskygg.
1 st 6-årig son utan synliga skavanker. Mycket svårstyrd.
1 st 1,5-årig son med jack och två stygn i huvudet. I övrigt gott skick. Bångstyrig och krånglig.
Finnes för avhämtning i Hue, Vietnam.
OBS! säljes endast som paket.
– Idag ska vi titta på en död gubbe, bada och sen gå på dockteater, summerar Ella.
Vi börjar med den döda gubben, Ho Chi Minh. Beväpnade, uniformerade soldater med bister uppsyn följer oss noga med blicken. Det gäller att uppföra sig värdigt i närheten av Vietnams nationalhelgon. Barnen får gå på en egen ramp runt kistan och även Gustav lotsas in på den rampen av en nitisk vakt. Helfestligt tycker han. Och börjar springa och tjoa på ett totalt opassande sätt. Han fångas upp av en soldat och förs ut ur rummet för att avhämtas kort senare av två förlägna föräldrar. Vi tyckte oss dock skymta en glimt av ett litet leende hos soldaten…
Badet på ett halvförfallet äventyrsbad och vattendockteatern på kvällen klarade vi däremot av galant!
10-rätters måltider vid vitdukade bord, glänsande inredning i teak och mässing, drinkar på övre däck i solnedgång, grottbesök, kajakutflykt, bad i Sydkinesiska sjön. Men det som imponerade mest på Ella och Ivar på vår tvådagars lyxkryssning i Halong Bay var karaoke-maskinen: De och delar av besättningen skrålade på kapp halva kvällen. Abba-låtarna satt som ett smäck (tack “Mamma Mia”). Halong Bay var f ö fantastiskt vackert – en skärgård bestående av över 1000 kalkstensöar och sedan 1994 ett världskulturarv.
PS. Vi blev uppgraderade till en mycket snajdigare båt än vad vi egentligen hade betalt för – ibland har man flyt! Man undrar vad de andra fullprisbetalande tänkte när vi stormade in?
Att korsa en gata i Hanoi är som att ta sig igenom ett sillstim (om man kan tänka sig att sillarna är motorcyklar…). Det gäller att gå i jämn takt, aldrig stanna, aldrig ta ett steg bakåt. Barnvagn underlättar inte, ej heller barn som lätt kommer på efterkälken. Det positiva är att man inte behöver se sig om innan man korsar gatan – det fungerar lika bra att blunda och gå…. Inget för den med svaga nerver.
Det var väl bara en tidsfråga innan det skulle hända. Två timmar innan vi skulle vara på flygplatsen för att åka till Hanoi, trillar Gustav från en stol och får ett djupt jack i skallen. Inte bra. Efter två förvirrade tuk-tuk turer hamnar vi till slut på ”China – Laos Friendship Hospital”. Tio minuter och några stygn senare är alla glada och nöjda igen och vi hinner med flera minuter till godo till incheckningen på flygplatsen.
Vi vill härmed tacka det vänskapliga kinesiska folket för ett fint sjukhus!
– När vi startar ett hotell kan vi väl köpa det här fina stället? Ella är mycket entusiastisk över det f.d. kungapalatset mitt i Luang Prabang. Kanoner, en legendarisk buddhastaty (med magiska krafter), stora rum med ”guldiga” möbler och (framför allt) kungens samling amerikanska femtiotalsbilar, beskådades med stort intresse.
– När jag fyller 18 ska jag åka till USA och köpa en sån bil, säger Ivar, och köra den själv ända till Sverige.
Vad händer med gamla trasiga buddha-statyer?
Slängs de i soporna? Nej, de får vila i frid i en grotta. Vi bestämde oss för att åka dit och titta. Vi åkte båt längs Mekongfloden, lade till vid en vinglig bambubrygga som ledde till några stentrappor rätt upp i berget. Några hundra trappsteg senare kom vi till en mörk grotta där gamla avlagda buddhastatyer stod uppradade tillsammans med fladdermöss och spindelväv.
Det hade smakat gott med en coca-cola vid grottan, men det enda som fanns att köpa var mikroskopiska fåglar i mikroskopiska burar för en dollar styck. Tanken var att man skulle köpa en fågel och släppa den fri och därigenom få lycka. Vi kände att en cola skulle skänka oss mer direkt lycka och nobbade surt fåglarna… Kanske ett dumt drag.
