Hel familj säljes till högstbjudande:
1 st 43-årig man med sömnbrist. Stort espressobehov.
1 st allergisk fru med rinnande ögon och skoskav.
1 st 8-årig dotter med skadad tå och stark egen vilja. Läxskygg.
1 st 6-årig son utan synliga skavanker. Mycket svårstyrd.
1 st 1,5-årig son med jack och två stygn i huvudet. I övrigt gott skick. Bångstyrig och krånglig.
Finnes för avhämtning i Hue, Vietnam.
OBS! säljes endast som paket.
Browsing Posts published by admin
– Idag ska vi titta på en död gubbe, bada och sen gå på dockteater, summerar Ella.
Vi börjar med den döda gubben, Ho Chi Minh. Beväpnade, uniformerade soldater med bister uppsyn följer oss noga med blicken. Det gäller att uppföra sig värdigt i närheten av Vietnams nationalhelgon. Barnen får gå på en egen ramp runt kistan och även Gustav lotsas in på den rampen av en nitisk vakt. Helfestligt tycker han. Och börjar springa och tjoa på ett totalt opassande sätt. Han fångas upp av en soldat och förs ut ur rummet för att avhämtas kort senare av två förlägna föräldrar. Vi tyckte oss dock skymta en glimt av ett litet leende hos soldaten…
Badet på ett halvförfallet äventyrsbad och vattendockteatern på kvällen klarade vi däremot av galant!
10-rätters måltider vid vitdukade bord, glänsande inredning i teak och mässing, drinkar på övre däck i solnedgång, grottbesök, kajakutflykt, bad i Sydkinesiska sjön. Men det som imponerade mest på Ella och Ivar på vår tvådagars lyxkryssning i Halong Bay var karaoke-maskinen: De och delar av besättningen skrålade på kapp halva kvällen. Abba-låtarna satt som ett smäck (tack “Mamma Mia”). Halong Bay var f ö fantastiskt vackert – en skärgård bestående av över 1000 kalkstensöar och sedan 1994 ett världskulturarv.
PS. Vi blev uppgraderade till en mycket snajdigare båt än vad vi egentligen hade betalt för – ibland har man flyt! Man undrar vad de andra fullprisbetalande tänkte när vi stormade in?
Att korsa en gata i Hanoi är som att ta sig igenom ett sillstim (om man kan tänka sig att sillarna är motorcyklar…). Det gäller att gå i jämn takt, aldrig stanna, aldrig ta ett steg bakåt. Barnvagn underlättar inte, ej heller barn som lätt kommer på efterkälken. Det positiva är att man inte behöver se sig om innan man korsar gatan – det fungerar lika bra att blunda och gå…. Inget för den med svaga nerver.
Det var väl bara en tidsfråga innan det skulle hända. Två timmar innan vi skulle vara på flygplatsen för att åka till Hanoi, trillar Gustav från en stol och får ett djupt jack i skallen. Inte bra. Efter två förvirrade tuk-tuk turer hamnar vi till slut på ”China – Laos Friendship Hospital”. Tio minuter och några stygn senare är alla glada och nöjda igen och vi hinner med flera minuter till godo till incheckningen på flygplatsen.
Vi vill härmed tacka det vänskapliga kinesiska folket för ett fint sjukhus!
– När vi startar ett hotell kan vi väl köpa det här fina stället? Ella är mycket entusiastisk över det f.d. kungapalatset mitt i Luang Prabang. Kanoner, en legendarisk buddhastaty (med magiska krafter), stora rum med ”guldiga” möbler och (framför allt) kungens samling amerikanska femtiotalsbilar, beskådades med stort intresse.
– När jag fyller 18 ska jag åka till USA och köpa en sån bil, säger Ivar, och köra den själv ända till Sverige.
Vad händer med gamla trasiga buddha-statyer?
Slängs de i soporna? Nej, de får vila i frid i en grotta. Vi bestämde oss för att åka dit och titta. Vi åkte båt längs Mekongfloden, lade till vid en vinglig bambubrygga som ledde till några stentrappor rätt upp i berget. Några hundra trappsteg senare kom vi till en mörk grotta där gamla avlagda buddhastatyer stod uppradade tillsammans med fladdermöss och spindelväv.
Det hade smakat gott med en coca-cola vid grottan, men det enda som fanns att köpa var mikroskopiska fåglar i mikroskopiska burar för en dollar styck. Tanken var att man skulle köpa en fågel och släppa den fri och därigenom få lycka. Vi kände att en cola skulle skänka oss mer direkt lycka och nobbade surt fåglarna… Kanske ett dumt drag.
Alla är trötta efter den tidiga uppstigningen och ett bad känns som den enda lösningen. Vi bestämmer oss för att åka till Kuang Si vattenfall som ska vara vackert och där det lär finnas några “rock pools” där man kan ta sig ett dopp. Vattenfallet överträffar alla våra förväntningar: Det är vackert, fullt med fjärilar, vattnet är kristallklart och alldeles turkost, och bäst av allt – från ett högt träd finns en lian som man kan svinga sig ner i vattnet från. Ella, Ivar och Per-Ola kastar sig helt oförskräckta ner i det iskalla vattnet från lianen – Per-Ola försöker sig t o m på att volta i luften. Några munkar tittar roat på men badar inte själva. Det hade varit ganska kul om de hade haft oranga badbrallor och gjort några snitsiga simhopp från lianen.
/M
05:30. Alla sover sött. Ska jag eller ska jag inte? Jo, vi har ju bestämt. Jag väcker hela familjen och vi vacklar ut på gatan för att titta på munkarna när de går sin morgonpromenad och tar emot matgåvor från folket. Det är fullt med folk ute med ris o bananer som de skänker till de förbipasserande munkarna. Tröttnar aldrig munkarna på det? Varför är inte ingen som bakar några goda kanelbullar till dem? Eller hivar åt dem några påsar chips? Det är såna frågor guideböckerna aldrig svarar på.
/M
Idag beskådade vi det mest kända och enligt många det vackraste templet i hela Laos – Wat Xiang Thong från 1500-talet. Vid templet blev Gustav kompis med en ung munk.
Ella och Ivar blev vänskapliga med ett laotiskt äldre par och fick hjälpa dem att offra pengar i kärl till noviserna.
(Det var någon slags invigningsceremoni för nya munknoviser)
Jag och Per-Ola förlitar oss numera helt på våra barn att sköta de sociala kontakterna med värdnationen. Det är de som vet hur man säger tack och hej och annat viktigt på lao.
(Vi tar fortfarande ansvar för logistiken, så vi är inte helt sysslolösa)
