Mattsson här & där

MAPUTO: En av Marias kompisar, uppvuxen i Sverige men med kenyansk far, hade bjudit oss på sitt bröllop i Maputo. Med tanke på att jag varken kände någon på bröllopet eller kunde portugisiska hade jag hoppats att kunna hålla mig i närheten av Maria hela tiden. Tji fick jag… Eftersom det var ett muslimskt bröllop delades bröllopsgästerna upp efter kön. Maria fick följa med bruden och alla damer till ett särskilt ”väntrum” medan jag fick följa med alla män till en moské. Där blev jag serverad någon slags varm mjölkdryck med geléaktiga klumpar i. Därefter tog alla av sig på fötterna och tvättade dem ordentligt i ett särskilt tvagningsrum. Jag gjorde som mina muslimska bröder och följde därefter efter dem in i själva mosken där alla började tillbe Allah med huvudet riktat mot Mekka. Själv fann jag det bäst att hålla mig lite i bakgrunden under denna del av cermonin. Efter tjugo minuters bön inleddes själva vigselakten. I denna breddes en stor matta ut mitt i moskén där brudgummen och hans närmaste män satte sig. Alla andra män fick sitta i en cirkel runt omkring, fortfarande dock utan brudens medverkan. En av männen hade utsetts av bruden att representera henne. Som en del av vigselakten skickades denna man ut till väntrummet där bruden samt Maria och alla andra gäster satt och väntade, för att få brudens slutgiltiga medgivande till bröllopet. När sändebundet återvänt till moskén fick han och vissa andra utvalda skriva på ett papper. Vigselakten avslutades med sång varefter brudgummen för första gången fick se sin vackert utsmyckade hustru.

Under den efterföljande bröllopsfesten blev det tydligt att muslimer i Mozambique hör till de mer liberala. Inga kvinnor bar slöja och många av de yngre var ganska vågat klädda med korta kjolar och djupa u-ringningar. Det dansades flitigt till såväl traditionell som modern musik. Öl och vin fanns för de som ville ha. På det stora hela var det ett mycket roligt bröllop och fantastiskt spännande förstås.

LOWER ZAMBEZI: Efter att ha införskaffat en ny kylväska, några fotogenlampor, tält och massor av mat, har vi denna helg ännu en gång besökt campen i Lower Zambezi som är full av elefanter. Denna gång blev de faktiskt lite väl närgångna, otäckt närgångna. På eftermiddagen satt vi och fikade medan en av våra vänner, som vi åkte dit med, låg och lyssnade på musik i hörlurar i sitt tält. Han hörde inte våra varningsrop och märkte ingenting förrän den nyfikna elefanten stod i tältöppningen med snabeln inne i tältet. Att ”vakna upp” med en snabel på magen är inte det roligaste. Lyckligtvis blev elefanten lika rädd som Stefan när den senare kastade sig ut ur tältet….

Vi tog också en tur på Zambezifloden för att fiska tigerfisk. Maria hade en stor rackare på kroken som hoppade och vred sig i nästan en minut. Tyvärr lyckades den smita till Marias stora förtret.

BUSANGA PLAINS: Tillsammans med några holländska vänner gav vi oss iväg klockan fem på en lördagmorgon, i tre fyrdjulsdrivna bilar, till en camp en bra bit in i Kafue National Park, där vi slog upp läger för natten. Nästa morgon var det uppstigning lika tidigt och tre timmars bilfärd vidare in till parkens hjärta – Busanga Plains – ett jättelikt floddelta med enorma slätter som breder ut sig över horisonten. Det närmsta man kan komma ett hav i det innersta av Afrika. Busanga Plains är förutom det magnifika landskapet även känt för sina många lejon – och mycket riktigt –  jag tror vi såg 17 lejon sammanlagt den dagen… Bland annat fick vi beskåda ett lejon som låg och knaprade på en färsk impala och en leopard.

Samma natt var det ett lejon inne i vår camp och strök runt mellan tälten. Just den natten sov Maria som en stock och behövde för ovanlighetens skull inte krypa ut och gå på toaletten en endaste gång. Försyn? Natten innan hade det blivit fyra toalettbesök.

Tillsammans med UNDP-chefen och en kubansk FN-tjänsteman från New York, bar det av med ett litet propellerplan till Chipata i Eastern Province. Där tillbringade vi en dag med att besöka några olika UNDP-projekt – barn som dansade och sjöng, lite tal, lite getter som överlämnades, osv….

Dag två begav vi oss tidigt på morgonen iväg mot Mozambique tillsammans med tre affärsmän från Chipata för att delta i ett “Private Sector Seminar” i Tete. Vid gränsen mellan Zambia och Mozambique blev det stopp. Det var något oklart med våra visum. Konsultation med tulldirektören i Tete, provinshuvudstaden var nödvändig. Trist nog hade tulldirektören gått på lunch. Fyra timmar senare var han fortfarande inte tillbaka. Men då hade vi fått nog av att vänta i det gassande solskenet utan vare sig mat eller dryck. Så vi kidnappade en av tulltjänstemännen – slängde in honom i en av bilarna och sa att vi skulle gå upp till tulldirektören nästa dag och reda upp det hela. Konstigt nog protesterade inte tulltjänste­mannen nämnvärt och vi blev ivägsläppta.

Klockan åtta på kvällen anlände vi trötta, dammiga och hungriga till Tete. Då visade det sig att det inte fanns ett enda ledigt hotellrum kvar i hela stan, trots att vi hade bokat. Två timmar senare hade ett rum skakats fram till resrepen, men var vi andra skulle bo var fortfarande oklart. Ytterligare en timma senare bestämdes att alla män skulle sova på golvet i den restaurang vi satt. Klockan tolv hade sängplats till mig också ordnats – hemma hos den lokala hårfrisörskan! Ett litet, mycket enkelt hus nere vid floden. Fullt med mygg! Jag fick sova i ett litet rum tillsammans med tre av barnen. Fick  en egen säng och sov faktiskt ganska bra. Jag hoppas bara att jag inte får malaria för jag hade ganska många myggbett när jag vaknade…

Själva mötet som vi var där för gick bra, det mesta var på portugisiska. Jag blev dessutom ivrigt uppvaktad av den mozambikanska handelsministern som måste ha tyckt att jag var ett spännande och exotiskt inslag på mötet. Trots detta hyser jag för närvarande inga planer på att bli mozambikansk ministerfru, eller snarare ministerälskarinna, för han var förstås gift…

Hemresan var betydligt behagligare än ditresan. Istället för att åka bil hela vägen tillbaka till Lusaka med resrepen (en tolv-timmars färd) bestämdes det att jag skulle flyga tillbaka till Lusaka med Mrs. Mwanamwamba, en av Zambias mest framgångrika affärskvinnor, tillika gift med parlamentets talman, i hennes specialchartrade plan. På två timmar var jag framme i Lusaka. Skönt! Jag har sällan längtat hem så mycket….