Tillsammans med UNDP-chefen och en kubansk FN-tjänsteman från New York, bar det av med ett litet propellerplan till Chipata i Eastern Province. Där tillbringade vi en dag med att besöka några olika UNDP-projekt – barn som dansade och sjöng, lite tal, lite getter som överlämnades, osv….

Dag två begav vi oss tidigt på morgonen iväg mot Mozambique tillsammans med tre affärsmän från Chipata för att delta i ett “Private Sector Seminar” i Tete. Vid gränsen mellan Zambia och Mozambique blev det stopp. Det var något oklart med våra visum. Konsultation med tulldirektören i Tete, provinshuvudstaden var nödvändig. Trist nog hade tulldirektören gått på lunch. Fyra timmar senare var han fortfarande inte tillbaka. Men då hade vi fått nog av att vänta i det gassande solskenet utan vare sig mat eller dryck. Så vi kidnappade en av tulltjänstemännen – slängde in honom i en av bilarna och sa att vi skulle gå upp till tulldirektören nästa dag och reda upp det hela. Konstigt nog protesterade inte tulltjänste­mannen nämnvärt och vi blev ivägsläppta.

Klockan åtta på kvällen anlände vi trötta, dammiga och hungriga till Tete. Då visade det sig att det inte fanns ett enda ledigt hotellrum kvar i hela stan, trots att vi hade bokat. Två timmar senare hade ett rum skakats fram till resrepen, men var vi andra skulle bo var fortfarande oklart. Ytterligare en timma senare bestämdes att alla män skulle sova på golvet i den restaurang vi satt. Klockan tolv hade sängplats till mig också ordnats – hemma hos den lokala hårfrisörskan! Ett litet, mycket enkelt hus nere vid floden. Fullt med mygg! Jag fick sova i ett litet rum tillsammans med tre av barnen. Fick  en egen säng och sov faktiskt ganska bra. Jag hoppas bara att jag inte får malaria för jag hade ganska många myggbett när jag vaknade…

Själva mötet som vi var där för gick bra, det mesta var på portugisiska. Jag blev dessutom ivrigt uppvaktad av den mozambikanska handelsministern som måste ha tyckt att jag var ett spännande och exotiskt inslag på mötet. Trots detta hyser jag för närvarande inga planer på att bli mozambikansk ministerfru, eller snarare ministerälskarinna, för han var förstås gift…

Hemresan var betydligt behagligare än ditresan. Istället för att åka bil hela vägen tillbaka till Lusaka med resrepen (en tolv-timmars färd) bestämdes det att jag skulle flyga tillbaka till Lusaka med Mrs. Mwanamwamba, en av Zambias mest framgångrika affärskvinnor, tillika gift med parlamentets talman, i hennes specialchartrade plan. På två timmar var jag framme i Lusaka. Skönt! Jag har sällan längtat hem så mycket….