Mattsson här & där

CHANGANACHERI: Okey – det ska erkännas: Att glida runt med husbåt på Backwaters är lite väl “turistiskt” och ger inte den där närheten till det riktiga Kerala som man skulle önska. Idag provar vi en enklare variant. Kanot. Efter en god natts sömn på husbåten har vi sett till att bli avsläppta “in the middle of nowhere” mitt i Backwaters och utforskar nu Keralas hjärta.

ALLEPEY: Efter att ha tittat på ett tiotal husbåtar bestämde vi oss – tre rum och en stor inglasad kajuta från “Welcome Cruises” fick duga. Nu flyter vi runt i på Backwaters, ett mastodontkanalsystem i Kerala, med en kapten, maskinskötare och en kock som tillagar tre måltider per dag ombord. Avkopplande är bara förnamnet!

Vi fortsätter vår studie av exotiska chipssmaker: “India’s Magic Masala”, “Spanish Tomato Tango”, “India’s Lime ‘n’ Masala Masti”, “Masala Dhom”, “Chat Chaska”… Med undantag av “Spanish Tomato Tango” som smakar ketchup, är alla ruggigt starka.

PERIYAR: Någon pekar upphetsat mot land. 50 indier i flytväst ställer sig upp och börjar fotografera frenetiskt. Är det en tiger? Eller en elefanthjord?
Vi är på safari i Periyar National Park – en av Keralas mest populära turistattraktioner. Fyra båtar med 50-100 indier (och några utlänningar) på varje båt cirklar runt i dammen mitt i nationalparken.
Sista gången någon såg en tiger var för fem år sedan. Det lär även finnas elefanter. Vi säg en på bild vid ingången. Och två fåglar (på riktigt!). Och en hjort – tror vi. Vid senaste cykelturen i Nackareservatet såg vi dubbelt så många. Och i oktober simmade en älg förbi vår lägenhet i Hammarby Sjöstad.
Men det var en intressant upplevelse ändå!

KUMILY: Detta är vad jag kallar för en bananaffär.

Den här spindeln (lika stor som Ellas hand) hängde utanför vårt sovrumsfönster i morse när vi vaknade… Godmorgon spindeln!

VAGAMON – Kurisumala Ashram: I västra Ghatsbergens högst belägna by finns ett katolskt Ashram. Vi smög försiktigt in och var med på kvällsbönen, slog upp sidan 952 i boken ”Daily Prayers for Asian Churches”, och började tillsammans med ett 30-tal munkar och nunnor, recitera. 55 minuter senare önskade jag att man möjligen skulle få använda fler än två tonlägen. Då hade jag kanske övervägt ett liv som munk. Nu får det vara.