Mattsson här & där

Maria, Per-Ola, Ella, Ivar & Gustav på äventyr

Browsing Posts in Kerala

TEEKOY:  Våra värdar på “Vanilla County Homestay” är oroliga att vi ska bli uttråkade. Det är full rush hela tiden, från morgon till kväll: Gummi- och kryddodlingarna ska beskådas, det ska badas i vattenfall, skolor och ashram ska besökas… vill vi kanske också hinna med ett teplantage? Och vill vi inte åka och titta på solnedgången? Utöver aktiviteterna matas vi fullproppade av goda kerala-specialiteter till frukost, lunch och middag. Så fort tallriken börjar se lite tom ut kommer någon och fyller på med mera mat. Då äter man ju snällt upp, men se det ska man inte göra för då öser de på ännu mera mat, det tar helt enkelt inte slut…
(Allt ingår, så ju mer vi gör och äter – desto mer valuta för pengarna…)
Fast det enda man egentligen vill är sitta i deras trädgård och ta det lugnt och duscha, duscha, duscha i den sköna, lyxiga, fräscha duschen – den solklart bästa duschen sedan vi kom till Indien!

TEEKOY: Efter att ha sett 800 m för ”junior boys”, 400 m för ”junior girls” och fyra 60-meterslopp för sjuåringar kunde inte Ivar hålla sig längre – han ville också tävla. Vi var på ett besök på en skola höööögt uppe i Western Ghats som råkade ha idrottsdag. De snabbaste sjuåringarna ställde mangrant upp. Alla barfota, så även Ivar.

Efter Ivars succé sprang även Ella. Efter målgången ställde hon till med viss kalabalik då hon tappade sjalen som hon knutit runt benen som en kjol – att springa i shorts går inte för sig i Kerela.

COCHIN:
Ella och Ivar diskuterar Kerala jämfört med Rajastan:
– Det är mysigare här,
– Det är mycket lättare i trafiken,
– Det är inte lika många människor,
– Och inte lika många kor och kameler och åsnor,
– Det är inte lika stökigt här,
– Och inte så många som vill känna på en hela tiden och dra en i kinden,
Det är väl precis därför Kerala kallas för “Indien light”
En gata i Cochin:
En gata i Jaipur:
(OK, jag erkänner att det går att hitta mer trafikerade gator även i Cochin än den på fotot ovan)
COCHIN: Vi kan alla enas: Ibland behöver man en currypaus. Och vad kan då passa bättre än den supersmarriga chokladkakan på “Kachi Art café”? Mums.
COCHIN: Mattancherry Palace. 2 farbröder säljer inträdesbiljetter tryckta på tjockt glansigt papper. Inträdet är 5 rupees per vuxen, dvs 83 öre. Barnen går in gratis. Det kan inte vara lönsamt, inte ens i Indien.
Efter två veckor på paradisstränder i Goa kändes Cherai Beach utanför Cochin inte fullt lika paradisisk. Själva strandremsan var väldigt smal. Men, resan dit var spännande: Först bilfärja över till Vypeen Island  och därefter en skakig rickshawfärd i drygt en halvtimma. Och det ryktas att vi blev sedda på färjeläget av några gamla bekanta från Zambia. Vi vet inte riktigt hur och när och varför.
COCHIN: Just här, vid färjeterminalens biljettlucka, får man inte spotta. Skylten finns väl på förekommen anledning kan man gissa. Undrar varför folk så gärna vill spotta just där?
COCHIN:
Steg 1: Man går till fiskståndet vid hamnen och väljer ut de fiskar man tycker ser goda ut.
Steg 2: Man (Per-Ola) prutar så att 8/9-delar av sällskapet skäms ögona ur sig.
Steg 3: Man tar med sig fisken till en av de små restaurangerna vid hamnen.
Steg 4: Man (Per-Ola) diskuterar hur mycket det ska kosta att tillreda fisken Övriga i sällskapet håller för öronen och låtsas som det regnar (det kommer faktiskt några droppar på riktigt så det går ganska lätt…)
Steg 5: Fisken och övriga tilbehör (pommes frites) tillreds.
Steg 6: Middagen är serverad – och smakar faktiskt riktigt, riktigt bra!
(Det bör i rättvisans namn tilläggas att Per-Ola gjorde rätt, för trots massiv prutning blev middagen ovanligt dyr)

En såhär snygg skylt blir man glad när man ser!

COCHIN: Nu börjar det likna en familj tycker indierna när vi numera är 9 personer i resesällskapet. Och 9 personer får självfallet lätt plats i en rickshaw. No problem.
(Vi ägnade dagen åt sightseeing i Cochin men tog faktiskt två rickshaws till slut om sanningen ska fram…)