SUNKEN LAKE: För att testa vårt tält och nyinköpta stormkök för första gången begav vi oss norrut tillsammans två svenska kompisar – Christian och Ulrika. Vi hade hört talas om en enslig och mytomspunnen sjö mitt ute i bushen som kallades för “Sunken Lake”. Någon påstod att det är en vulkansjö, men några vulkaner finns inte i Zambia. Sjön som en stor krater fylld med kristallklart vatten. Enligt lokalbefolkningen har den ingen botten, enligt andra källor är den flera hundra meter djup och orsakad av en underjordisk flod som gör sjön djupare och djupare för varje sekel.

Efter att ha anlänt i skymningen, satt upp våra tält och förhandlat med några ur intet uppdykande bybor om pris för ett lass ved, grillade vi medhavd mat och hade några mycket trevliga timmar. Efter maten, när ryktet om ”de vitas” ankomst till bushen hade spritts vida omkring, kom ett gäng bybor till vår lägereld och erbjöd oss en traditionell afrikansk dansuppvisning under stämsång och trumackompanjemang. För kvinnornas del gick dansen mest ut på att skaka på baken och brösten, med fördel framför någon av det motsatta könet. Efter att noga ha studerat de manliga dansstegen kunde jag inte låta bli att göra en insats – rytmerna var alltför medryckande för inte delta i dansen (till bybornas stora förtjusning). Svett, i kombination med rök från elden, smuts och kletigt myggstift på stora delar av kroppen, gjorde därefter tanken på ett uppfriskande bad oemotståndlig! Fast så fanns ju det där mer krokodiler i bakhuvudet… Från flera håll hade vi fått höra att sjön var ”croc-free”. Å andra sidan har vi också fått höra: ”Lita aldrig på någon som säger att en sjö är krokodil-fri”.

Efter moget övervägande, men inte utan viss oro, bestämde vi oss för att lita på det första rådet… Att bada i en becksvart natt i en kristallklar ”bottenlös” sjö under den afrikanska stjärnhimlen var nog (efter några inledande nervösa minuter utan onödigt bensprattel…) bland det bästa vi gjort, i ”dopp”-väg. Morgonen därpå blev det fler dopp.