En månad på ön… Mogen för en en reflektion??
Att bo på Koh Lanta är som att bo i ett Sverige i miniatyr. Det känns som om svenskkolonin på Koh Lanta utgör att ganska typiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning med familjer från Sveriges alla landsändar, samhällsklasser, inkomstskikt och bakgrunder. Här finns lärare, rörmokare, piloter, sjuksköterskor, diplomater, banktjänstemän, företagare, pastorer, arbetslösa och en hel del föräldralediga. I dagens alltmer segregerade Sverige känns detta positivt och i stark kontrast till t.ex. vårt liv på Kungsholmen i Stockholmen där nästan alla är akademiker i övre medelklass. Det är riktigt skönt att lära känna människor utan att veta vad de arbetar med, tjänar eller hur de bor, och samtalsämnena handlar sällan om jobb eller bostad. Inte heller ges några ledtrådar om social tillhörighet eller subkultur i hur folk klär sig. Ingen bär Seven-jeans, Tiger-skjortor eller Superga skor, ej heller byxor inköpta på ICA Maxi för 99 kr. Här går vi alla i samma dåligt sydda Diesel- och Billabongkopior inköpta på marknaden i Saladan. /POM