Mattsson här & där

LAKE KARIBA: I brist på ett riktigt hav åkte vi ibland till Karibasjön tillsammans med kompisar och hyrde en båt – en ganska lyxig sådan där såväl kapten, alla måltider och kock ingick i priset. 

Båten hade en liten motorbåt på släp som vi lånade ett antal gånger för att på egen hand bege oss ut på äventyr i vikar och kanaler. Tack vare att båten var liten kunde man komma väldigt nära elefanter och bufflar som kommit ner till vattnet för att dricka.  Det enda man inte vill komma riktigt nära är flodhästar. Efter att ha passerat en flock flodhästar som svalkade sig i vattnet på behörigt avstånd slutade plötsligt motorn att fungera. Några åror fanns naturligtvis inte i den lilla båten. Vinden och strömmen förde oss sakta men säkert mot flodhästarna som nu verkade vara dubbelt så många. För att markera revir vände de sig mot oss och öppnade sina käftar. Vad gör vi nu? Det som tog oss ur vår något prekära situation var dock ett träd, ett dött träd… Karibasjön är egentligen en konstgjord damm och nära “kusten” står fortfarande döda skelettliknande träd kvar till hälften under vatten. 15 meter från flodhästarna stod ett sånt dött träd och till detta lyckades vi med gemensamma krafter paddla med händerna. När vi väl var säkra på att vinden inte skulle föra oss närmare flodhästarna kunde vi lokalisera felet med motorn och ta oss tillbaka till husbåten där frukost väntade.

KALINGALINGA: En söndag eftermiddag var vi och hälsade på våra vakter, Mr Phiri och Mr Zulu, i deras hem i Kalingalinga, en av de fattigare delarna av Lusaka. Åtta personer på i två rum – 10-15 kvadratmeter. Men fint var det! Vi tog kort på deras hem och deras familjer för att ge dem så småningom. Inte bara familjerna tycktes upprymda av besöket. Ett femtiotal barn från grannskapet trängdes snart i den smala dörren. Maria kom inte ur utan att först skaka hand med ett tjugotal små barnhänder… När jag tog fram kameran som blixtrade började alla barnen tjuta av glädje och springa runt och hoppa!! Det var nog första gången någonsin de förevigats.

KOPPARBÄLTET: I ”kopparbältet” ligger gruvorna tätt. Dagbrott, slagghögar och jättelika kopparverk avlöser varandra. Imponerande. Synd bara att varje kilo producerad koppar är en förlust för Zambia. Låga världsmarknadspriser i kombination med dålig produktivitet och frånvaro av nödvändiga investeringar gör att kopparindustrin går på sparlåga.

Vi passade på att besöka ett av världens största dagbrott. Zambia är ju (eller kanske snarar var) världens fjärde största koppar-producent.

ZAMBEZIFLODEN: Tillsammans med finbesök från Sverige (mamma och pappa) hade vi bestämt oss för att paddla kanot på Zambezifloden. Vi var tolv personer inklusive guide som gav oss iväg på denna fyradagars tur. Vi hade med oss all packning i kanoterna och tältade på olika öar i floden, mitt bland elefanter, flodhästar och krokodiler. Det var förstås väldigt svettigt så att ta sig ett dopp i floden för att tvätta av sig var helt oundvikligt. Som tur var höll krokodilerna sig på avstånd.

Efter en hel dags paddling somnade alla som stockar i sina tält. Alla utom Maria, som vaknade av att en okänd skugga var på väg ut ur vårt tält tillsammans med våra värdesaker. ”There are thiefs in the camp” hann hon skrika innan två män sprang iväg från campen bort mot en kanot i form av en urhuggen trästock som de kastade sig i och paddlade iväg. Det visade sig att alla tält hade blivit bestulna. Lyckligtvis hade tjuvarna inte fått med sig sitt byte som de hade lagt i en hög en bit ifrån tälten. Resten av natten var det ingen som kunde sova. Några timmar senare, mitt i natten, kom en flock elefanter och traskade runt bland tälten och några flodhästar galopperade tätt intill campen. Men det lyckades campens hjälte, Maria, sova sig igenom. Tur ändå att hon vaknade vid rätt tillfälle.

LUBU ROAD: Med flera anställda för att hjälpa till i hemmet kan det ibland uppstå konflikter. Våra nattvakter, Mr. Zulu och Mr. Phiri, brukar få ta med sig guava från vår trädgård eftersom träden bågnar, och de tänkte att de nog fick ta mangos också. Detta gillade inte vår trädgårdsmästare, Mr. Chimsembe som anmälde ”brottet” till vaktbolaget utan att först prata med mig eller Maria. Då avslöjande nattvakterna att Chimsembe under många år utnyttjat de tillfällen då husets ägare varit borta för att “låna” husets gräsklippare och klippa gräset på grannens tomter. Allt för att tjäna sig en extra hacka. För att lyckas med detta hade han varit tvungen att muta våra vakter att inte säga något till oss. Våra nattvakter hade dock vägrat låta sig korrumperas men då blivit illa behandlade. Deras enda utväg var nu att berätta allt för oss…. Vilken härva…

LOWER ZAMBEZI: Men med en besökare från Sverige (Niklas Herrmann) packades bilen full med förnödenheter för ett safari till Lower Zambezi. Eftersom regnperioden hade börjat visade sig detta vara ett något riskfyllt äventyr. En väg som för en månad sedan tog fyra timmar tog för oss dubbelt så lång tid. Vägen var stundtals antingen rena leråkern eller insjö med okänt djup. Dessutom rikligt med raviner och djupa flodfåror som skulle korsas. Stor fyrhjulsdriven jeep var absolut nödvändigt. Naturligtvis körde vi fast flera gånger, lyckligtvis i närheten av små byar där man kunde hämta hjälp. Som mest satt vi fast i nästan två timmar. Vid ett av de värsta ställena bestämde vi oss för en ”alternativväg” – rakt ut i bushen. Niklas gick före och rekade. Plötsligt kom han tillbaka och meddelande att tre elefanter fanns 100 meter längre fram på väg mot oss… Vi satte oss i bilen och väntade. När elefanterna var tio meter ifrån oss kände vi oss tvungna att retirera samma fruktansvärt jobbiga väg som vi kommit. När jag hade lagt in backen säger Niklas: ”Det är en elefant bakom oss också!” Det var inget skämt. Vad gör man?? Tre elefanter framför, en bakom, buskar på vänster sida och ett berg på höger. Tre meter framför oss gick elefanterna lite åt sidan…. Då trampade jag gasen i botten. Sällan har en bil färdats snabbare…. Tio minuter senare började adrenalinet återgå till en normal nivå.

EASTERN PROVINCE: I en månad hade ambassaden förberett sig för finbesök av Sidas generaldirektör. Två timmar innan ha skulle anlända Lusaka fick vi meddelandet att han inte kom – sjuk i influensa. Höstens antiklimax. Resan blev dock av i alla fall, i och för sig ngt förkortad och med Maria (!) tagandes generaldirektörens plats. Vägen bar tio timmar rakt österut, till Chipata på gränsen till Malawi. Höjdpunkten var ett besök på en sjukstuga där vi blev mottagna av traktens ”krigare” iklädda dräkter av leopardskinn som dansade traditionella danser för oss. Ambassadören fick även en hedersgåva i form av en levande get. Sjukstugan var i helt perfekt skick – det enda som fattades var patienter. De hade skickats hem med anledning av det ”fina” besöket.

CHIMFUNZE FARM: I norra Zambia, nära gränsen till Kongo, finns ett hem för ”föräldralösa” schimpanser  –  den enda av sitt slag i världen. Farmen ligger mitt ute i bushen, flera timmar från närmsta civilisation. Det är några vita zambier som driver den och de tar emot vanskötta eller övergivna djur. Mest schimpanser men även andra djur, inklusive en flodhäst som de hade boende på verandan. Schimpansungarna var väldigt charmiga. Först var de lite blyga men det dröjde inte länge innan de ville kramas och klättra på oss och bli svingade runt och lekta med på alla möjliga sätt. Maria var modigast och klart populärast. Stundtals hade hon en klängandes i håret, en ivrigt utforskandes hennes byxfickor och en snurrande som ett flygplan runt henne (som man brukar göra med barn – en fot och en arm… runt, runt, runt…) – samtidigt! Hade det inte varit för att vi också fick se fullvuxna schimpanser hade vi nog velat ta med oss en unge hem. De stora schimpanserna var inte alls lika bedårande, framför allt inte den schimpans som kastade en stor sten på vår bil när vi lämnade farmen. Vi funderar på vad vi ska säga till vårt försäkringsbolag om bucklan på motorhuven – kommer någon att tro på oss?

SUNKEN LAKE: För att testa vårt tält och nyinköpta stormkök för första gången begav vi oss norrut tillsammans två svenska kompisar – Christian och Ulrika. Vi hade hört talas om en enslig och mytomspunnen sjö mitt ute i bushen som kallades för “Sunken Lake”. Någon påstod att det är en vulkansjö, men några vulkaner finns inte i Zambia. Sjön som en stor krater fylld med kristallklart vatten. Enligt lokalbefolkningen har den ingen botten, enligt andra källor är den flera hundra meter djup och orsakad av en underjordisk flod som gör sjön djupare och djupare för varje sekel.

Efter att ha anlänt i skymningen, satt upp våra tält och förhandlat med några ur intet uppdykande bybor om pris för ett lass ved, grillade vi medhavd mat och hade några mycket trevliga timmar. Efter maten, när ryktet om ”de vitas” ankomst till bushen hade spritts vida omkring, kom ett gäng bybor till vår lägereld och erbjöd oss en traditionell afrikansk dansuppvisning under stämsång och trumackompanjemang. För kvinnornas del gick dansen mest ut på att skaka på baken och brösten, med fördel framför någon av det motsatta könet. Efter att noga ha studerat de manliga dansstegen kunde jag inte låta bli att göra en insats – rytmerna var alltför medryckande för inte delta i dansen (till bybornas stora förtjusning). Svett, i kombination med rök från elden, smuts och kletigt myggstift på stora delar av kroppen, gjorde därefter tanken på ett uppfriskande bad oemotståndlig! Fast så fanns ju det där mer krokodiler i bakhuvudet… Från flera håll hade vi fått höra att sjön var ”croc-free”. Å andra sidan har vi också fått höra: ”Lita aldrig på någon som säger att en sjö är krokodil-fri”.

Efter moget övervägande, men inte utan viss oro, bestämde vi oss för att lita på det första rådet… Att bada i en becksvart natt i en kristallklar ”bottenlös” sjö under den afrikanska stjärnhimlen var nog (efter några inledande nervösa minuter utan onödigt bensprattel…) bland det bästa vi gjort, i ”dopp”-väg. Morgonen därpå blev det fler dopp.