UDAIPUR: Framme! (efter en hel dag på tåg, varav de sista 4 timmarna utan tågbiljett i 3:e klass). Enligt guideboken är Udaipur Indiens mest romantiska stad. Utsikten från takterassen på vårt guesthouse är magnifik, och den fantastiskt goda middag som serverades (kanske den godaste maten hittills – men, ok vi var enormt hungriga…) gjorde det mödan värt att ta sig hit.
CHITTOR: Tillsammans med några hundra medpassagerare lyckas vi, två timmar försenade, krångla oss fram över tågperrongen i Chittor. Var köper man biljetter till Udaipur? Men vänta, det står redan ett tåg på spår 3 – är det kanske det vi ska med? Tåget är redan fullt och folk står och hänger i dörrarna. ”This train Udaipur?”, frågar jag en man som ser ut att kunna engelska. Han rullar på huvudet. Vad betydde det nu igen: ”ja”, ”nej”, ”kanske” eller ”vet ej”?. Jag frågar en till. ”Yes, yes”. (Betyder ofta ”ingen aning”). ”Chai, chai, chai”, ropar en teförsäljare från sin bärbara vagn. ”Hello, which country you are?”, frågar några nyfikna studenter. På något sätt har en bärare fått tag på en av våra väskor och är nu på väg på tåget. Jag följer efter. Maria fastnar hos någon som säljer bananer. Var är Gustav? Loket tjuter. Betyder det att tåget går nu? Bör vi åka med? Ella kommer springande med famnen full av chipspåsar (vi har inte ätit sedan halvåtta – alla är hungriga). Mannen som ”bar” vår väska vill ha betalt. Vad händer om man går på ett indiskt tåg utan biljetter? Jag går av. ”Is there enough time for me to go and buy tickets?”, frågar jag en förbipasserande. ”Yes, yes, 10 minutes”. ”Spring iväg och köp biljetter”, säger Maria. På väg mot biljettluckan (var ligger den?) – kontrollfråga: ”When does this train leave?”. ”Now. Jag springer tillbaka och tränger mig på tåget. Vi måste ha mer chips och bananer. Tåget börjar rulla. Vi lyckas klämma in oss hela familjen på en brits. Hellre det än att hänga i en öppen dörr. Men dörrhängarna kanske har biljetter? Det har inte vi. Undrar vad som händer när vi åker fast? Maria ser olycklig ut. Indiskt fängelse verkar inte kul. Och inte värt de 30 kronor som biljetterna skulle ha kostat oss.
1996
Stadshuset: Hummeraladåb med blomkålscréme och löjrom, Färserad pärlhöna med rostade rotfrukter, citrussås, puré på mandelpotatis, Nobelglassparfait med spunnet socker
Klädsel: frack och balklänning
2010
“Om Baba’s Rooftop café”: Currypizza och en Kingfisher-öl
Klädsel: t-shirt, lite fläckiga byxor och flip-flops
BUNDI: Lite utanför den gängse “backpackerrutten” har vi hamnat i det mest magiska och mytiska Rajasthan, Bundi. Det är glest med turister och de sedvanliga korna och hundarna på gatorna blandas med apor och fladdermöss. Konstiga ljud och märkliga dofter. Vi känner oss lite vilsna och väldigt långt hemifrån.
Det är kallt i Rajasthan nattetid! Vi trycker ihop oss allihopa i en dubbelsäng och sover som sardiner i en sardinburk för att hålla värmen… Längtar efter ett ordentligt duntäcke.
