Mattsson här & där

LUBU ROAD: Med flera anställda för att hjälpa till i hemmet kan det ibland uppstå konflikter. Våra nattvakter, Mr. Zulu och Mr. Phiri, brukar få ta med sig guava från vår trädgård eftersom träden bågnar, och de tänkte att de nog fick ta mangos också. Detta gillade inte vår trädgårdsmästare, Mr. Chimsembe som anmälde ”brottet” till vaktbolaget utan att först prata med mig eller Maria. Då avslöjande nattvakterna att Chimsembe under många år utnyttjat de tillfällen då husets ägare varit borta för att “låna” husets gräsklippare och klippa gräset på grannens tomter. Allt för att tjäna sig en extra hacka. För att lyckas med detta hade han varit tvungen att muta våra vakter att inte säga något till oss. Våra nattvakter hade dock vägrat låta sig korrumperas men då blivit illa behandlade. Deras enda utväg var nu att berätta allt för oss…. Vilken härva…

LOWER ZAMBEZI: Men med en besökare från Sverige (Niklas Herrmann) packades bilen full med förnödenheter för ett safari till Lower Zambezi. Eftersom regnperioden hade börjat visade sig detta vara ett något riskfyllt äventyr. En väg som för en månad sedan tog fyra timmar tog för oss dubbelt så lång tid. Vägen var stundtals antingen rena leråkern eller insjö med okänt djup. Dessutom rikligt med raviner och djupa flodfåror som skulle korsas. Stor fyrhjulsdriven jeep var absolut nödvändigt. Naturligtvis körde vi fast flera gånger, lyckligtvis i närheten av små byar där man kunde hämta hjälp. Som mest satt vi fast i nästan två timmar. Vid ett av de värsta ställena bestämde vi oss för en ”alternativväg” – rakt ut i bushen. Niklas gick före och rekade. Plötsligt kom han tillbaka och meddelande att tre elefanter fanns 100 meter längre fram på väg mot oss… Vi satte oss i bilen och väntade. När elefanterna var tio meter ifrån oss kände vi oss tvungna att retirera samma fruktansvärt jobbiga väg som vi kommit. När jag hade lagt in backen säger Niklas: ”Det är en elefant bakom oss också!” Det var inget skämt. Vad gör man?? Tre elefanter framför, en bakom, buskar på vänster sida och ett berg på höger. Tre meter framför oss gick elefanterna lite åt sidan…. Då trampade jag gasen i botten. Sällan har en bil färdats snabbare…. Tio minuter senare började adrenalinet återgå till en normal nivå.

EASTERN PROVINCE: I en månad hade ambassaden förberett sig för finbesök av Sidas generaldirektör. Två timmar innan ha skulle anlända Lusaka fick vi meddelandet att han inte kom – sjuk i influensa. Höstens antiklimax. Resan blev dock av i alla fall, i och för sig ngt förkortad och med Maria (!) tagandes generaldirektörens plats. Vägen bar tio timmar rakt österut, till Chipata på gränsen till Malawi. Höjdpunkten var ett besök på en sjukstuga där vi blev mottagna av traktens ”krigare” iklädda dräkter av leopardskinn som dansade traditionella danser för oss. Ambassadören fick även en hedersgåva i form av en levande get. Sjukstugan var i helt perfekt skick – det enda som fattades var patienter. De hade skickats hem med anledning av det ”fina” besöket.

CHIMFUNZE FARM: I norra Zambia, nära gränsen till Kongo, finns ett hem för ”föräldralösa” schimpanser  –  den enda av sitt slag i världen. Farmen ligger mitt ute i bushen, flera timmar från närmsta civilisation. Det är några vita zambier som driver den och de tar emot vanskötta eller övergivna djur. Mest schimpanser men även andra djur, inklusive en flodhäst som de hade boende på verandan. Schimpansungarna var väldigt charmiga. Först var de lite blyga men det dröjde inte länge innan de ville kramas och klättra på oss och bli svingade runt och lekta med på alla möjliga sätt. Maria var modigast och klart populärast. Stundtals hade hon en klängandes i håret, en ivrigt utforskandes hennes byxfickor och en snurrande som ett flygplan runt henne (som man brukar göra med barn – en fot och en arm… runt, runt, runt…) – samtidigt! Hade det inte varit för att vi också fick se fullvuxna schimpanser hade vi nog velat ta med oss en unge hem. De stora schimpanserna var inte alls lika bedårande, framför allt inte den schimpans som kastade en stor sten på vår bil när vi lämnade farmen. Vi funderar på vad vi ska säga till vårt försäkringsbolag om bucklan på motorhuven – kommer någon att tro på oss?

SUNKEN LAKE: För att testa vårt tält och nyinköpta stormkök för första gången begav vi oss norrut tillsammans två svenska kompisar – Christian och Ulrika. Vi hade hört talas om en enslig och mytomspunnen sjö mitt ute i bushen som kallades för “Sunken Lake”. Någon påstod att det är en vulkansjö, men några vulkaner finns inte i Zambia. Sjön som en stor krater fylld med kristallklart vatten. Enligt lokalbefolkningen har den ingen botten, enligt andra källor är den flera hundra meter djup och orsakad av en underjordisk flod som gör sjön djupare och djupare för varje sekel.

Efter att ha anlänt i skymningen, satt upp våra tält och förhandlat med några ur intet uppdykande bybor om pris för ett lass ved, grillade vi medhavd mat och hade några mycket trevliga timmar. Efter maten, när ryktet om ”de vitas” ankomst till bushen hade spritts vida omkring, kom ett gäng bybor till vår lägereld och erbjöd oss en traditionell afrikansk dansuppvisning under stämsång och trumackompanjemang. För kvinnornas del gick dansen mest ut på att skaka på baken och brösten, med fördel framför någon av det motsatta könet. Efter att noga ha studerat de manliga dansstegen kunde jag inte låta bli att göra en insats – rytmerna var alltför medryckande för inte delta i dansen (till bybornas stora förtjusning). Svett, i kombination med rök från elden, smuts och kletigt myggstift på stora delar av kroppen, gjorde därefter tanken på ett uppfriskande bad oemotståndlig! Fast så fanns ju det där mer krokodiler i bakhuvudet… Från flera håll hade vi fått höra att sjön var ”croc-free”. Å andra sidan har vi också fått höra: ”Lita aldrig på någon som säger att en sjö är krokodil-fri”.

Efter moget övervägande, men inte utan viss oro, bestämde vi oss för att lita på det första rådet… Att bada i en becksvart natt i en kristallklar ”bottenlös” sjö under den afrikanska stjärnhimlen var nog (efter några inledande nervösa minuter utan onödigt bensprattel…) bland det bästa vi gjort, i ”dopp”-väg. Morgonen därpå blev det fler dopp.

CHIENGE: En särskilt spännande upplevelse var att få träffa hövdingen i Chienge. Chienge ligger allra längst upp i nordväst, på gränsen till Kongo vid Mweru-sjöns norra ända (Kongoflodens källa). Till denna lilla by kommer man efter fyra timmars körning på en väg som får en skogsväg i Sverige att framstå som motorväg. Om två veckor, då regnen kommer, blir denna by avskuren från yttervärlden (till lands). ”Vägen” slingrade sig mil efter mil följsamt längs sjön, kantad av vackra, men enkelt byggda, tegelhus med halmtak. Överallt stod barn som storögt betraktade vår imponerande bilkaravan. Alla i trasiga kläder och bara ben men till synes välmående. På ytan närmast en idyll.

Väl framme vid hövdingens ”palats” fick vi alla, inklusive ministern, snällt vänta på besked om hövdingen var intresserad av att träffa oss – vi hade ju kommer efter mörkrets inbrott. Det gick bra denna gång varpå hela följet fick stiga in i ett rum, upplyst endast av ett stearinljus och slå oss ner där det gick. När vi hunnit vänja oss vid mörkret fick jag se en mörk gestalt sittandes i ett hörn insvept i något filtliknande – Hövdingen. Snart inleddes en cermoni på lokalspråket som jag anade att jag noga borde ge akt på. Efter några minuter hördes något i stil med ”mbaka mtoku nchikomtaba…. Mattsson ….kochchi maka …. Sweden … mulichani ” följt av en paus.  Efter att ha sett de andra göra samma sak förstod jag då att jag skulle sätta mig på knä, böja huvudet mot hövdingen och långsamt klappa tre gånger med händerna varpå hövdingen återgäldade med att hälsa mig hjärtligt välkommen (tror jag.).

Dagen efter skulle ministern skulle inviga ett projekt – ”Zambiska kvinnor mot AIDS”. Vid denna invigning framfördes traditionella danser, sånger och skådespel som alla handlade om hur man undviker att få hiv/aids. Även här var hövdingen med i spelet – denna gång iklädd fjädrar, en färggrann klädnad, ett låååångt halsband och en käpp. Mitt under ceremonin började det regna. Då ritade hövdingen ett snabbt kryss i luften med sin magiska stav varpå regnet slutade. Sambandet var för åhörarna självklart.

LAKE BANGWEULU: På mycket kort varsel fick jag chansen att följa med hälsoministern på en resa till Luapula-provinsen i den norra delen av landet. Vi var 6 personer som åkte i tre fyrhjuldrivna jeepar + chaufförer. Första etappen hade jag ”äran” att få åka i samma bil som ”the honourable minister” – en bestämd dam med ett hetsigt humör som bör tilltalas i tredje person singularis. Första etappen var 8 timmar (med ett kort stopp), framme i Mansa klockan ett på natten, upp klockan 06.00 utan frukost, för ytterligare 4 timmars körning till ett litet samhälle vid Bangweulusjöns strand, inte långt från det ställe där Livingstone dog 1873. Här hade alla hälsoarbetare i distriktet, allt från läkare & sjuksköterskor till städare och chaufförer samlats för ett mega-möte med ministern av ”fråga-svar” karaktär. Därefter åkte vi ut i bushen för att göra blixtvisiter på ett antal sjukstugor av olika storlekar och kvalité. På detta sätt förflöt (i princip) hela veckan – mycket bilåkande, mycket möten, mycket besök på sjukhus och hälsostationer och lite mat, dryck och sömn… I matväg blev det nästan uteslutande n’chima, en slags grötmos gjort på majsmjöl, och utespringande kyckling.

KAYILA LODGE: Vi började med att låta vår Mitsubishi Pajero transportera oss i cirka två timmar mot gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Fin väg hela tiden men en hel del lastbilar i/på vägen I närheten av gränsstationen Chirundu, svängde av mot Kafue-floden, som är en biflod till Zambesi. Efter en kvart på denna mycket dåliga grus/sand/sten-väg var vi framme vid floden där vi parkerade bilen i skuggan av några stora träd. 

Nere vid vattnet fanns en liten ponton där en motorbåt, med hela 85 hästkrafter under huven, väntade oss. Med denna bar det av i maxfart ner längs Kafue-floden och så småningom ut på den betydligt bredare Zambesi. Efter 45 minuter var vi framme vid Kayila Lodge. Vi hade bokat plats i ett hus byggt 10 meter ovan mark i ett jättelikt träd alldeles vid flodbädden.

Middagen (liksom alla måltider) var av stjärnhotellklass. Tre rätter dukades upp på ett långbord av ädelträ med vit duk, servetter och riktigt porslin. Vi blev dock lite störda av Oscar. Oscar var en flodhäst som varje kväll brukade komma till den kulle där middagsbordet stod för att äta gräs. Efter middagen satt vi runt en eld, tittade på stjärnorna och lyssnade till föreståndarens gamla rövarhistorier. Någon hade fått benet avslitet av en flodhäst (eller var det en krokodil???). En annan hade blivit biten i huvudet av en leopard efter att ha försökt gömma sig i ett ihåligt träd.  Vi var allt lite skraja när vi gick och la oss på kvällen. Kunde leoparder klättra i träd eller hur var det nu?? Nattsömnen var inte den bästa…

Efter frukosten dagen därpå fick vi problem att ta oss tillbaka till vårt hus. En flock elefanter hade nämligen fått för sig att buskarna runt detta träd var alldeles särskilt aptitliga. Efter någon timme hade dock elefanterna makat på sig och det var fritt fram igen.