Mattsson här & där

En månad på ön… Mogen för en en reflektion??
Att bo på Koh Lanta är som att bo i ett Sverige i miniatyr. Det känns som om svenskkolonin på Koh Lanta utgör att ganska typiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning med familjer från Sveriges alla landsändar, samhällsklasser, inkomstskikt och bakgrunder. Här finns lärare, rörmokare, piloter, sjuksköterskor, diplomater, banktjänstemän, företagare, pastorer, arbetslösa och en hel del föräldralediga. I dagens alltmer segregerade Sverige känns detta positivt och i stark kontrast till t.ex. vårt liv på Kungsholmen i Stockholmen där nästan alla är akademiker i övre medelklass. Det är riktigt skönt att lära känna människor utan att veta vad de arbetar med, tjänar eller hur de bor, och samtalsämnena handlar sällan om jobb eller bostad. Inte heller ges några ledtrådar om social tillhörighet eller subkultur i hur folk klär sig. Ingen bär Seven-jeans, Tiger-skjortor eller Superga skor, ej heller byxor inköpta på ICA Maxi för 99 kr. Här går vi alla i samma dåligt sydda Diesel- och Billabongkopior inköpta på marknaden i Saladan. /POM

ÖööööööaaaaaoooOOOO! Per-Ola slänger sig upp i luften och landar i sanden med ett duns. Bollen är räddad och flyger över nätet. Hjälteinsatser till trots blir det ingen seger ändå. Orättvist!
Beachvolleyturnering på söndagar börjar bli ett stående inslag i vår vardag. Det spelas beachvolley på stranden utanför Slow Down nästan varje dag och Per-Ola är en stadig deltagare. Lite skavanker får man räkna med som ett och annat brutet revben och stukad tumme, men bortsett från det är en bra morgonaktivitet. Gustav och jag brukar beskåda spektaklet från skuggan och dela på en bananshake.
/M

I sällskap med ett hundratal andra svenskar – de flesta från svenska skolan – åker vi till den vackra, oförstörda paradisön Koh Rok. När vi släpps iland tar det nån minut och vips är stranden inte alls riktigt lika öde och paradisisk… Hur gick det till? Men Ella och Ivar tycker att det är kul med kompisar och visst kan man se hur vackert det är. Kristallklart vatten och fullt med färgglada firrar att kika på. Och två jättelika varaner som prasslar i buskarna. Spännande. /M

Vi äter frukost på stranden, vi går till skolan på stranden, vi leker på stranden, vi jagar krabbor på stranden, vi spelar fotboll på stranden… Vi har sand i både öron och näsor. Jag tror att det knastrar om oss.

Tanken var god – Per-Ola SKULLE få fina presenter. En cool t-shirt hade vi spetsat in oss på. Tyvärr är utbudet i Saladan begränsat till dåliga kopior på Diesel och Billabong: Det fick bli en märklig t-shirt med Diesel-tryck på minst 5 olika ställen. Jag misstänker att den inte gick upp på 10-i-topp över fina födelsedagspresenter. På kvällen avnjöts en mer lyckad födelsedagsmiddag på “Slow Down”. Bord med vit duk och levande ljus på stranden och en god tre-rättersmeny!

– Jag gillar INTE Thailand! Thailand är inte vår värld!
– Jag vill till Sydafrika!
– Jag vill till Sverige! Jag vill åka skidor.
– Vad gör vi när vågen kommer?

Entusiasmen vet inga gränser.
Vi undrar vad vi gett oss in på.
Men, det är bara att bita ihop. 102 dagar kvar.

/M

Jag är gift med en flintis. Allt hår är borta. Det rakades av på en frisersalong i Bangkok. Han är snygg men väldigt gnällig – mycket väsen om hur kallt det är på huvudet. Pust. Vi får försöka hitta en mössa. /M