Mattsson här & där

Vad händer med gamla trasiga buddha-statyer?
Slängs de i soporna? Nej, de får vila i frid i en grotta. Vi bestämde oss för att åka dit och titta. Vi åkte båt längs Mekongfloden, lade till vid en vinglig bambubrygga som ledde till några stentrappor rätt upp i berget. Några hundra trappsteg senare kom vi till en mörk grotta där gamla avlagda buddhastatyer stod uppradade tillsammans med fladdermöss och spindelväv.
Det hade smakat gott med en coca-cola vid grottan, men det enda som fanns att köpa var mikroskopiska fåglar i mikroskopiska burar för en dollar styck. Tanken var att man skulle köpa en fågel och släppa den fri och därigenom få lycka. Vi kände att en cola skulle skänka oss mer direkt lycka och nobbade surt fåglarna… Kanske ett dumt drag.

Alla är trötta efter den tidiga uppstigningen och ett bad känns som den enda lösningen. Vi bestämmer oss för att åka till Kuang Si vattenfall som ska vara vackert och där det lär finnas några “rock pools” där man kan ta sig ett dopp. Vattenfallet överträffar alla våra förväntningar: Det är vackert, fullt med fjärilar, vattnet är kristallklart och alldeles turkost, och bäst av allt – från ett högt träd finns en lian som man kan svinga sig ner i vattnet från. Ella, Ivar och Per-Ola kastar sig helt oförskräckta ner i det iskalla vattnet från lianen – Per-Ola försöker sig t o m på att volta i luften. Några munkar tittar roat på men badar inte själva. Det hade varit ganska kul om de hade haft oranga badbrallor och gjort några snitsiga simhopp från lianen.
/M

05:30. Alla sover sött. Ska jag eller ska jag inte? Jo, vi har ju bestämt. Jag väcker hela familjen och vi vacklar ut på gatan för att titta på munkarna när de går sin morgonpromenad och tar emot matgåvor från folket. Det är fullt med folk ute med ris o bananer som de skänker till de förbipasserande munkarna. Tröttnar aldrig munkarna på det? Varför är inte ingen som bakar några goda kanelbullar till dem? Eller hivar åt dem några påsar chips? Det är såna frågor guideböckerna aldrig svarar på.
/M

Idag beskådade vi det mest kända och enligt många det vackraste templet i hela Laos – Wat Xiang Thong från 1500-talet. Vid templet blev Gustav kompis med en ung munk.
Ella och Ivar blev vänskapliga med ett laotiskt äldre par och fick hjälpa dem att offra pengar i kärl till noviserna.
(Det var någon slags invigningsceremoni för nya munknoviser)
Jag och Per-Ola förlitar oss numera helt på våra barn att sköta de sociala kontakterna med värdnationen. Det är de som vet hur man säger tack och hej och annat viktigt på lao.
(Vi tar fortfarande ansvar för logistiken, så vi är inte helt sysslolösa)

Tempel i all ära. Ibland krävs det mer profana nöjen – bowling till exempel. Luang Prabangs “bao ling” bana fick således finbesök av Mattssons idag.
/M

– Same, same? Damen i fruktståndet på nattmarknaden ser frågande ut och pekar på Gustav och Ivar. – Yes, same, same, svarar jag. Hon drar lite i en av Gustavs lockar och ser tveksam ut. – Same, same – both boys, bedyrar jag. Hon verkar fortfarande inte riktigt tro på mig. Helt plötsligt utan förvarning drar hon ner shortsen på Ivar för att kontrollera vad som finns därunder. Hon ser nöjd ut – nu förstår hon att båda är pojkar. Ivar ser lite paff ut men tar det med fattning. Han får två bananer och fem litchis som plåster på såret (som han snabbt skänker bort till Gustav).

Chokladcroissanter, bagels, caffe latte, espresso…
Vi firar att vi äntligen är framme i Luang Prabang med en lyxfrukost på ett elegant café. Väldigt härligt!
Vilken stad! Fransk kolonial charm blandat med orientalisk mystik.

Klockan är fem på morgonen. Ingen idé att försöka sova mer – det blir inte svalare än så här. Rummet vi bokade hade förvisso en fläkt men ingen hade talat om för oss att generatorn som förser hela byn med el stängs av under natten.

Vi befinner oss i Pak Beng, en byhåla som existerar för att den ligger halvvägs på Mekongfloden mellan thailändska gränsen och Luang Prabang i norra Laos. Vi kom hit igår kväll efter att ha åkt på en överfull flodbåt sittandes på smala träbritsar i åtta timmar. Strax ska vi kliva på igen för åtta timmar till… Ella, Ivar och Gustav sköter sig exemplariskt och får mycket uppmärksamhet av medpassagerarna (chips, coca cola, klubbor och mystisk nudelsoppa på burk hjälper till för att hålla humöret uppe).

– Har Mikael byggt den här bussen? undrar Ivar när vi kliver på en Volvobuss i Chiang Rai med destination gränsstaden Chiang Khong. Knappast. Den här bussen är minst 40 år gammal (en sån där med motorblocket mitt inne bussen); ”luftkonditioneringen” består av 4 bordsfläktar som är fastskruvade i taket (ingen fungerar) samt att alla dörrar och fönster är öppna under hela resan. Perfekt med 37 grader i skuggan. Biljettpris: 15 kr/vuxen, 5 kr/barn. Rena fyndet!

I Chiang Kong åker vi tuk-tuk ner till ”hamnen” (en lerig sluttning ner till Mekongfloden) och tar en ca 1 meter bred båt över floden till Huay Xai i Laos.

Incheckning på hotellet – alla längtar efter en kall dusch – men tyvärr – kallvattnet är avstängt – det finns bara skållhett vatten kvar.

Det känns som att vår resa äntligen har börjat på riktigt!